Ibland slås livet i spillror men jag har nästan blivit skrämmande bra på att plocka upp bitarna och gå vidare.
När nått riktigt jobbigt händer så slutar jag nästan att känna och ser bara framåt och försöker se vad jag kan göra som ger något (minsta lilla) positivt och sen klamrar jag mej fast vid det.
Måste vara stark nu.
Övriga livet rullar på och saker måste fixas även om man önskar att man kunde pausa det en stund för att hinna i kapp med känslorna .
Att ha vardags sysslor som "måste" göras trots allt, känns både trivialt och konstigt men samtidigt så är det skönt att hålla sej sysselsatt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar